Rullar på med diskantstoryn. I praktiken hade jag byggt ett par fina koppar redan, vart redigt nöjd med dem egentligen.
Tyvärr visade dem sig vara en smula för djupa för att kunna vinkla riktigt som man ville. Givet dåvarande montage..
Istället för att slakta dem, byggde jag mig ett par till!
Den här gången med att kapa av koppen före mer jobb:
Därefter bistod Tommi med övermänsklig innovation&precision i arbete. Det man ser på bilden är i organge; frässtålet, det silvriga är det mest lämpade kullagret för att skapa lagom försänkning. Det svarta utanpå detta är eltejp för att förtjocka diameter ytterligare.. Genialiskt bra.
Resultatet blev helt lysande. Yttersta hålet är taget med hålsåg, det inre lika så. Försänkningen, ja som ni förstår.
Slipade ner skarv efter hur rimlig effort, utan att spackla. Det blev nära nog lika bra som föregående efter 3 spacklingsomgångar... Skarven blev mer tydlig pga smältlim som sipprade fram och bråkade, men nåväl. Det duger tills den här lösningen är kasserad...
Även om ingen vill erkänna det, är det ju tyvärr bara en tidsfråga
Tycker verkligen om den här färgen, Biltemas ”krymplack”. Den ger ett lite skimmrande, tjockt lager (inte särskilt hårt!) men ack så trevligt att se på. Helt klart favorit!
Och skillnaden i höjd mot föregående... Det är en hel del!
Dags att lösa lite fästen. Min plan var att egentligen bara smältlimma fast den totalt för att sedan kunna plocka loss, och skruva fast på något bra sätt med genomgående liten bult.
Istället, slutade det med att jag byggde en liten hylla, först planerad i MDF, men blev istället en kapad ”möbelhyllvinkel”. Kapa, borra nya fästhål, platta till den i skruvstäd, smacka på lite svart färg. Done på 5 minuter.
Smackade på lite färg på den, drog kablarna genom det gamla hålet, och en liiten dutt med smältlim för att fixera diskantkoppen på rätt sak. Till saken hör att diskantkoppen är nu fastklämd oxå mot den övre delen av a-stolpen/listen och satt stabilt nog för att våga köra runt kvarteret utan att limma..
Min intention är att använda denna setup att prova mig fram vinkelmässigt. När det väl hittas något som är magiskt bra, då tänker jag att hela a-stolpen kan demonteras, och man plastar fast diskantkoppen i en sådan position, samtidigt som man gör om resten av de hål &skador som tyget har fått ta så här långt.
Ärligt talat känner jag ingen stress över att ha en super-snygg lösning. Det har på senare blivit mycket mer intressant att fundera och faktikst uppleva vad montaget gör för ljudbilden.
På plats ser de ut så här:
Sommarsulebytet var en story på +4h med fastrostade däck, från helvettet. Kopparpasta. Jo. ”nästa år”.
Bilderna vittnar om en liten hög med grus, splittrat trä, slägga, dubbla domkrafter, utslängda sprayburkar av diverse, och paralell touch-up lack av fälg...
Som bonus, finner jag detta på ena sidan bak:
Detta är läget på kärran nu. Förhoppningsvis hinner jag få bytt bakfjäder nere till sweetspot den 25e.
// Surk
Octan frågade hur det lät.
Jaow, alltså så här är läget.
Ungefär samtidigt som jag började bygga på den här plattbytet, var även de första diskantvinklarna SÅ utdömda jag inte visste vad jag skulle ta vägen riktigt.
Reflektionerna i sidorutorna var helt sanslös. Detta märks tydligt på EMMA skivans LEFT/RIGHT spår, där ’triangel klinget’ på slutet helst bör vara litet, distinkt och tydligt. Mitt var ungefär 5ggr större än något annat jag någonsin hört
De bäst fungerade vinklarna, även med de gamla större kopparna, var skarpare invinkling.
Tyvärr fick inte detta plats utan att bakdelen av diskantkoppen slog i sidorutan...
Det blev nybygge.
Så, de senaste poddarna har inte suttit mer än ngra dagar, med försök att hitta något format och vinkel som jag gillar.
Det som syns på bilderna i förra inlägget var det som kändes som först och främst lösande av problemen jag uppfattade med sidorute-reflexer.
Samtidigt, gav detta montage en hel del adderad höjd till ljudbilden jag inte hade haft tidigare(!).
Det kändes som ett <lyft> bokstavligt talat.
Tiderna skruvades lite på, och nivåer justerades ytterligare. Helt klart var detta montaget mycket enklare och närmare att få till trevligheter i ljudbilden!
Så hur det låter?
Det är lätt att vara kritisk när man kommer ’direkt’ från Elmia och lyssnat på Henriks BMW, Jens kärra.. och kryddans.. Nivån att ”komma upp till” är inte att skojja bort alltså..
Det bästa jag kan komma till att beskriva hur det låter är att relatera till ljudbilden från Dynaudio MD100 + Amega 4” i poddmontaget jag hade tidigare.
Ljudbilden var då var präglad av mycket värme, närhet och mycket ambiens. Gott om luft, utan att låta särskilt sprött. Gåshud-faktorn dök upp väldigt ofta: ”wow.. är detta möjligt i min bil?”
Ska man kontrastera mot nuvarande sound är det inte lika varmt, snarare mer neutralt till klang/tonalitet. Skulle inte påstå det är varken kallt eller vasst, utan neutralt.
Jag har inte riktigt lyckats mejsla fram den där ”osannolika magin” i djup & scen.
Vilket får mig att fundera på om det kan finnas en överdrivet dämpande effekt av a-stolpen när den sitter och blockerar större delen av möjliga reflexer i framrutan..
Som tex inte hade hänt om jag monterat diskanten längre in, eller vid montaget försänkt i stolpen..?
Återigen, en kombination av att ”börja lyssna med ögonen” efter att öronen inte riktigt får vad de vill.
Med detta i ryggen var känslan att mer conf måste ske, men att jag definitivt är bättre på väg.
Nöjd med att ha monterat fast poddarna med sugpassform, skruvad plåtbracket och en riklig mängd smältlim, såg jag fram emot att kunna börja mejsla min väg frammåt, och förhoppningsvis ha något som åtminstonne har grunderna på plats till SweetSpot nästa helg.
2 dagar senare:
Kan man göra annat än att le?
Så. What to do? I vanlig ordning var det dags att fundera över när man ska sluta hålla på med dessa budgetlösningar.
Samtidigt vill jag inte committa med att <plasta fast> vinklar som fortfarande är på test-stadiet...
Nästa steg kom kvickt efter jobbet.. Då skaffade jag mig ett par lite längre vinkeljärn till, och monterade så att diskantkoppen har stöd både över och underifrån.
Passade på att ratta in lite vinklar som jag fick tacksam ”hållhjälp” av Tommi.
Dessa vinklar påminner en hel del om version 2, men är avservärt mer invinklade. I detta montage försvinner problemet med att passagerarsidan lirar in i den magiska ’sweetspoten’ av diskanten. Diskanterna är rätt riktningskänsliga, i den mån att de blir en god smula mer <påtagliga> om de hamnar on-axis. Jag har valt bort att köra dem on-axis nu, och istället fokuserat på att lösa problemen med direktreflexer från närmaste sidoruta.
Supergel-lim från biltema införskaffades, kletades på, tejpen fick sitta och hålla i position..
Några timmar senare råkade Bucklan vara i krokarna, varpå jag hetsade hit honom på demo.
Några låtar in hittar man följande situation till höger igen:
Note to self: Biltemas supergellim har inte härdat (det var kletiga småtrådar synliga!) efter ett par timmar.
Man kan väl notera att det blir ”vissa påfrestningar” på a-stolparna/brädan när man låter väggen jobba... heheheh
Det har vart lite krux, den första lösningen med långa former hade gått att lösa med en sådan här, med hjälp av tex en M10 bult att så på, lite spackel..
Fortsättning följer.
Känner att det är intressant att få det att låta rimligt bra före jag begraver mig i finish som högst troligen blir helt lemlestad före det är bestämt vad som skall stanna (poddarna har fått totalt 4x 2mm hål, + 2x10mm hål i sig... Tyget är spräckt och rivet..
Det är bortom räddning före ny omklädning och lite mer spackel.
..men först, prioritet på det som är roligt: att labba med hur det låter
Tänkte beskriva lite närmare i detalj tankegångar om vikten av att lära känna en samling låtar väldigt väl, vara öppen för analys kring dessa för att sedan omsätta detta i praktiken till eget confande. Till detta lägger jag beskrivning av min senaste confsession där jag försöker peka på hur jag har systematiskt arbetat mig frammåt.
Bestämde mig för att <jaga gåshud>. De där detaljerna som skvallrar om ’närhet’ , den där mystiska känslan när röst eller något kan låta så närvarande att det är nästan obehagligt. Gåshudkänslan.
På min SQ-Demolition spotifylista (https://open.spotify.com/user/zrken/...AqeNmHLbysYShy ) finns det en och annan låt som jag har lärt känna över tid vid det här laget (även om det är en viss uppdatering på och breddning..) Dels genom många av mina egna confar under de senaste åren, men även att listan i sig eller låtar från listan har återanvänts vid demo av andra anläggningar. Kort och gott: jag har lyssnat på ett par av de här låtarna fler gånger än vad som borde betraktas som sunt.
Att ha god kännedom om hur låtar kan bete sig olika, är väldigt viktigt.
Först och främst för att man får en bredare bild än om det låter ”gött” eller ”korrekt” eller vad man nu vill använda för positivt laddat ord.
Jag menar att kännedom om ett antal låtar man hört låta väldigt olika alltid bör ligga till grund för analys av <varför lät det som det gjorde?>.
Exempelvis går det med lite träning att urskilja vilka register som <man valt att göra framträdande> i conf.
Man kan ofta peka på att bilar har lagt mer eller mindre fokus på midbas/diskant/sub/mellanregister – I FÖRHÅLLANDE TILL vad man har för tidigare erfarenheter av hur låten beter sig.
Låtar med tydliga och definerade röster, som man känner väl, kan man dra slutsatser om fasproblem, utsläckningseffekter av en del frekvenser, eller kort och gott ett skenande tidskomp. Säkerligen många fler aspekter. Poängen är att kännedom om hur OLIKA samma låt kan uppfattas, är viktigare än att veta hur den ”SKA” låta när det är ”RÄTT” på grund av att man kan identifiera problemområden mycket bättre med större erfarenhet av variation, istället för erfarenhet av perfektion. Dvs, att inte bara kunna notera om det är ”rätt”, utan utveckla till ”på vilket sätt det inte är rätt, och vad troliga orsaker är till detta”.
Ett klockrent exempel på temat är Mark Knopflers dänga ”What it is”. Baskagge och den djupare delen av gitarr/bas smittar och skvallrar snabbt om hur sub/midbas beter sig. Först genom ren och skär nivå, sedan delvis även om var och hur delningar har gjorts. I min bil är det exempelvis stor skillnad på att dela vid 40hz lr 50hz subnivå på den här låten. I min bil märker man även enormt tydligt om midbasen är väl tilltagen. Att få den här låten att både ha ”PAOW” och inte gröta ihop sig, låta livlig, rockig och lite yvig, samtidigt som man vill undvika att den blir alldeles för kontrollerad och återhållsam. Mina erfarenheter här har pekat på allt mellan synnerligen bullriga midbasar, till överdrivna subbnivåer till synnerligen återhållsamma och tama system, men även sjukt tråkiga och sterila återgivningar. Ett riktigt bra spår att försöka få att låta rimligt stabilt. När detta håller ihop med lite liv utan att ta över, då är MYCKET framsteg gjorda.
Åter till conftillfället jag försöker berätta om. Låt nummer 1 jag fastnade sist för var Johnny Cash – Hurt.
Målet var att arbeta närmare med mellanregister och diskantdelning, men även att försöka plocka fram den där <magiska närheten>.
Minns att Cash har ett specifikt ’rasp’ i botten av sin röst som kommer som en liten ’eftersläng’ vid en del av orden i den inledande versen. Det här ’raspet’ ( i brist på bättre ord) valde jag ut som specifikt arbete att jobba med.
Först genom att jämföra sinsemellan mina 4 olika presets om det fanns tendenser att någon av dem plockade fram det här bättre än någon annan. Det var tyvärr ganska dött lopp, troligen på grund av att de mekanismer som påverkar detta ljudet inte varit särskilt förändrade mellan confarna.
Nästa steg var att prova sig framåt, intuitivt föreföll det här raspet kunna hamna i botten av mellanregisteret. Provade mig fram genom att mute:A midbasar/sub och därefter prova vad som hände med att frångå de 200hz i HP, genom att prova att skicka ner dem till 150, 120hz. Sure, en smula, men inte massor. Provade att gå från 6db till 12db delning, ja vilket gav en smula bättre utbredning, men ändå inte särskilt övertygande. Igång med midbasarna igen, som delats kring 175hz, Att skicka upp dem till 200hz gav en smula bättring. Mhm. Något på gång här kände jag.
Släppte låten, gick vidare till någon annan, varför den här kommer snart bli klart. Helloween – Mr. Torture. En live dänga, skränig metal och påstridiga gitarrer. Går den här låten att lyssna på utan att man blir trött på livet och trött på öronen, då är det på väg mot harmoni. Den här använde jag till att prova ambiensen i övre mellanregister, eller snarare, diskantområdet. Som det förhåller sig, kan man inte dela assymmetrisk branthet i HP/LP på samma kanal via BitOne. Det innebär att jag tex inte kan ha 6db/okt LP och 12db/okt HP. Detta gör då att jag kan basera min prioritering på 6 lr 12db / oktav branthet på mellanregistern utifrån hur det beter sig mot diskanten, om det är mer förlåtande neråt i registret, mot HP-delningen. 4250hz. 6db/okt var ingångsläget. Diskanten mötte vid 4750hz 12db/okt. Här blev det en värld av skillnad att byta till 12db/okt. Jag provade att hoppa mellan 6db/okt och 12db/okt på introt där publiken klappar och skränar. Bruset i lokalen, <ambiensen> blir väldigt påtaglig. Samt, även väldigt tydligt, snare-trummorna har en specifik luftighet till sig som jag kunde tydligt notera blev avsevärt mer återhållsam via 6db okt jämfört med 12db delning. Det fanns något på spåret.
Sedan gick jag till EMMA plattans spår där vi har ”Whenever you go” bruden som sjunger. Mest för att jag ville se va som hände med förändringarna i delning så här långt. Det visade sig låten är tacksam för den också kan vittna om vad man kan behöva göra med nivåer av mellanregister vs diskant. Blev lite av ett uppvaknande att diskanterna föreföll vara en smula mer påträngande i ljudbilden nu med brantare delning. Det behövdes justering. Inlyssning pekade på att 2db höjning av mellanregistret gjorde att ljudbilden lugnade ner sig igen, utan att midbasen föreföll fattig. Vinst.
Tillbaka till Helloween. 12db delning var inte så dumt på mellanregistet, kände att jag hittade min väg frammåt där. Men diskantennivån numera nerjusterad, förändrade sig ljudbilden en hel del. Det hade uppenbarat sig lite av ett gap som ”åt ambiens” i övre mellanregistret. Provade att sänka ner diskanten till 4500hz 12db/okt. >BAM< vilken skillnad det blev. Helloween ambiensen gjorde rejäla framsteg, trummorna höll ihop, Whenever-you-go-brudens tingeltangel i bakgrunden vart i schack, och även det initiala Cash-testet hade fått sig en hel del i rätt riktning nu när nivån på mellanregistret höjdes.
Tontalt hittades en hel del mer liv i mellanregistret, och en hel del mer öppenhet i övre mellanregistret som följd av diskantdelningen.
Vill förstås poängtera att detta inte på något sätt är ”slutgiltiga” delningar och lösningar, men mer att visa på hur confandet kan se ut rent tankemässigt när jag arbetar framåt. Återstår att se hur länge det här står sig och vad för ändringar det blir till nästa omgång. Nu måste confen hinna sätta sig lite, och nya brister bli synliga.
Kan peka på att jag ska ner mot SweetSpot mässan i Jönköping, så är man där kan man få sig en lyssning av SQ-delen. Jag varken bits eller är svårpratad.
Att ha god kännedom om hur låtar kan bete sig olika, är väldigt viktigt.
Först och främst för att man får en bredare bild än om det låter ”gött” eller ”korrekt” eller vad man nu vill använda för positivt laddat ord.
Jag menar att kännedom om ett antal låtar man hört låta väldigt olika alltid bör ligga till grund för analys av <varför lät det som det gjorde?>.
Jag håller med om att det är bra med sådana där låtar som man hört massvis med gånger på många olika anläggningar under många års tid. Jag har några sådana låtar själv som man kan utan och innan och därmed rätt snabbt känner om helheten stämmer eller inte och där man också snabbt kan avgöra ljudkaraktären och detaljeringsgraden. Det sägs att ljudminnet är kort men själv har jag några "holy moments" från förr som etsats sig fast i minnet. Om jag blundar kan jag tänka mig in i hur jag upplevde att det lät de där magiska gångerna.
Jag kommer till Sweetspotmässan i helgen så då kanske vi stöter på varandra!
Det sägs att ljudminnet är kort men själv har jag några "holy moments" från förr som etsats sig fast i minnet. Om jag blundar kan jag tänka mig in i hur jag upplevde att det lät de där magiska gångerna.
Jag kommer till Sweetspotmässan i helgen så då kanske vi stöter på varandra!
Yeah, har en hel bunt sådanna upplevelser med mig oxå. Man kommer ihåg mer än man tror om man lyssnar på samma låtar och 'fokuserar en smula'. Därför är testskivan av EMMA rätt tacksam bland annat..
nu ska jag ta några av dina låtar här uppe som referens.
kan vara bra att ha nåt att jämföra mot sen, före o efter.
har ju mina favvo som jag kommer lyssna mycket på.
Bättre att fråga och verka dum än att inte fråga och förbli dum.
"The bitterness of poor quality remains long after the sweetness of low price is forgotten."
Facebook: husse bygger gladenwagon
Instagram: husse_bygger_gladenwagon
Comment